Ömsom regn, ömsom solsken...

Livet är inte bara tungt, trist och sorgligt. Det har små ljusglimtar då och då också faktiskt.

Mina största ljusglimtar är mina två fina, härliga och underbara små pojkar...som blir större och större för varje dag..

Och....jag ska äntligen få bli moster för första gången..Häftigt!

Så har vi också varit på bröllop, inte mindre än två stycken sedan jag skrev sist.

Den 28 februari blev Fredrik och Maritza herr och fru Holmkvist. Ett fantastiskt gnistrande vinterbröllop. Vintervita träd, klarblå himmel, och precis lagom kallt.

Solen sken och det var bara så andlöst vackert.

Förra fredagen var det äntligen dags för Magnus och Towe att säga "JA" hos prästen.

Också dettta bröllop var väldigt vackert. Björkarnas knoppar hade precis hunnit slå ut (vilket inte är helt vanligt här uppe i norr, så tidigt...)

De små gröna spröda löven gav oss en härlig föraning av sommar..

Alla var glada och uppsluppna. Brudparet och de söta små brudnäbbarna var så fina!

Det är så roligt med bröllop!

Som avslutning på dagens inlägg bjuder jag på bilder från Towe och Magnus bröllop:

Ha en fin dag!

Maj, snart juni

Oj, det var så längesedan jag skrev sist att jag nästan glömt bort hur man gör.....

Jag har liksom inte haft varken tid, lust eller ork att förmedla mig i detta forum.

Nu, i takt med att sommaren nalkas och naturen vaknar efter den långa vinterns dvala,

har också min skrivarlusta så smått börjat spira.

Efter en tung vinter drabbade oss döden ännu en gång,

som ett hårt överrumplande slag någonstans i mellangärdet

utan att vi hade möjlighet att värja oss.

Stig somnade in på Gällivare lasarett, förmodligen efter en mycket kraftig hjärnblödning..

Våran söta, gulliga, positva, roliga Stig...

Hur konstigt känns inte det?

...att han inte längre sitter där, i hörnet av den slitna skinnsoffan på Solgatan och läser DN med glasögonen på sned.

....att barnen inte längre måste gräla på honom för att han ännu en gång varit ute med den vinröda volvon och bucklat den ännu lite till...

...att han inte kommer till Wästfeltsgatan på middag mitt i sommaren iklädd sina svarta snowjogging skor, och så leendet..som nästan alltid fanns på hans läppar, och armarna rakt ut, välkomnande och värmande...

...att inte längre.......finns.

Jag minns honom och tänker på honom med ett stort leende på läpparna....

och jag är så tacksam över att ha fått känna honom.

"When you´re smiling, when you´re smiling, the whole world smiles with you..."

Om den andra sidan finns, är pappa och Stig tillsammans där nu...Spelar jass och röker pipa, skrävlar, fiskar och gör knivar...

Vi saknar er!!!!

//Fia